Vad har jag gjort på sistone? Läst böcker, som den mammaspojke jag är.
Det hela är något nytt i min värld, då jag tidigare aldrig riktigt förstått poängen. I ärlighetens namn förstår jag den fortfarande inte, kanske eftersom jag främst riktat in mig på svensk litteratur, skriven av debutanter.
Litteraturen sägs – både av hippies och vanligt folk - ha som syfte att tillföra nya insikter och bredare perspektiv, samt (i värsta fall) att underhålla.
Med detta har svenska romandebutanter misslyckats, då dom istället siktar på saker som betyder något och som öppnar dörrar, nämligen att ruffsas i håret av kultursiderecensenter, samt att vinna priser.
Dessa mål kan man uppnå på flera sätt, vilket jag med ojämna mellanrum tänkte dela med mig av till er, så att ni också kan kalla er författare. Initiativet är inte fullständigt osjälviskt: delad glädje är ju som bekant dubbel sådan, och om det är något jag är svältfödd på, så är det just glädje.
Första delen i författarskolan handlar om hur du når framgång genom att skriva det här:
Dustin Hoffman-litteratur.
Främst ansvarig för denna litterära avarts popularitet i debutantsverige är Jonas Hassan Khmeri (bl.a “Ett öga rött”) samt det omhuldade förlaget Modernista, hem till bland andra Martina Lowden (“Allt”), Elsie Karlsson (”Fly”, ”Lonely Planet”) och poeten Viktor Johansson (“Kapslar”). Att klandra är även förlagets sponsor: Borås Tidnings Debutantpris.
Martina Lowden har vi redan pratat om, och Viktor Johansson är som sagt poet, vilket lämnar blott ett samtalsämne, nämligen Elsie Karlsson.
I en någorlunda färsk Göteborgs Posten-artikel, med rubriken ”Elsie Karlsson leker lustfyllt med orden” får vi veta att hon anser språket vara viktigare än berättelsen, möjligtvis även än romankaraktärerna. Jag tar detta uttalande som exempel då det är symptomatiskt för genren vi ska försöka oss på idag.
Den skulle även kunna kallas litteraturvetenskapslitteratur, eftersom den i synnerhet tilltalar bokmalande människor som ser en storslagen läsupplevelse där andra ser svenska akademiens ordlista. Istället ska vi – vilket titeln skvallrar om – kalla det för Dustin Hoffman-litteratur, eftersom dom grundläggande ambitionerna (att ”omdefinera” språket, att ”experimentera”, alternativt – om man vill slå på den verkligt omfångsrika trumman - ”synliggöra marginaliserade grupper i samhället”) alltid slutar på samma sätt, nämligen med att göra en rainman.
Att den amerikanska Oscarjuryn har en mjuk punkt för skådespelare som porträtterar ”handikappade” (i USA: efterblivna och bögar) är numera alllmän kännedom, varför jag - av respekt för min egen dyrbara tid - endast bjuder på en snabbgenomgång inom parenteser: (Tom Hanks, oscarsbelönad för rollen som mongo i ”Forrest Gump”, Tom Hanks igen, oscarsbelönad för rollen som aidssjuk bög i ”Philadelphia”, John Voight, oscarsbelönad för rollen som rullstolsbunden krigsveteran i ”Coming Home”, Daniel Day-Lewis, oscarsbelönad för rollen som cp i ”My Left Foot”, Holly Hunter, oscarsbelönad för rollen som stum i ”Pianot”, Sean Penn, oscarsnominerad för rollen som schablonmongo i ”I am Sam”, Heath Ledger, oscarnominerad för rollen som bög i ”Brokeback Mountain”, Leonardo DiCaprio, oscarsnominerad för sin roll som mongo i Gilbert Grape, und so jävla weiter).
Grädden på detta mos av efterblivenhet och sodomi är dock än idag Dustin Hoffmans oscarsbelönade paradroll som den autistiska Raymond Babbit, a.k.a Rainman, i filmen med samma namn.
Det här var emellertid inte hans första flört med det defekta: redan tjugo år tidigare oscarnominerades han för rollen som Ratso, en krympling med torftigt immunförsvar, tillika John Voights sidekick i gigolo-rullen ”Midnight Cowboy”.
Därmed är han genrens okrönta konung, och alltså värdig att ge namn åt den svenska litterära avynglingen.
Jag orkar inte gräva ner oss i varför handikapssporträttering belönas så friskt. Det hör nämligen inte till saken, då vi i likhet med alla andra bara ska använda det som ett medel att mygla oss till uppmärksamhet, respekt och – kanske - pengar.
För svenska debutanter finns ingen Oscar, men det finns en motsvarighet, vilken torde vara Borås Tidnings Debutantpris. Det består av hundra tusen spänn, ”äran” och en av ytterst få legitima anledningar att besöka staden där det delas ut.
Svenska debutanters motsvarighet till att spela efterblivna eller bögar är såklart att skriva som sådana. Dock är bög inte längre ett gångbart handikapp i Sverige, varför det ersatts av invandrarbakgrund (se även Hassan Loo Satarvandis hyllade romandebut “Still”).
Jonas Hassan Khmeri fick debutantpriset 2005.
Utdrag ur ”Ett öga rött”:
I morse nämligen vi hittade stulen cykel utanför porten. Den låg helt keff slängd i buske, med punkterad hjul och också pedalerna någon hade tagit. Pappa gjorde snilleblixt och sa vi kunde använda cykeln som reklam. Därför vi tog med cykelvraket och ställde den utanför affären med reklamskylt som jag skrev: "Vi har ALLT!" (Pappa valde texten.)
Martina Lowden fick det 2006. Viktor Johansson fick det 2007. Samma år var Elsie Karlsson nominerad (för debuten Fly), men i slutändan ansåg juryn inte hennes prosa ”tillräckligt efterbliven” (på samma grunder fick Leonardo diCaprio vara utan oscarsnominering för ”Basketball Diaries” trots att han spelade homo. Han var helt enkelt inte tillräckligt homo). Elsie hade nog fått priset i år, om inte Lonely Planet varit hennes andra bok.
Utdrag ur ”Lonely Planet”:
- Var kommer du bo?
- Här.
Jag visar i broschyr, mitt hotell, vi sitter i plan. Han är Harry, har köpt vin åt sig och åt mig för jag är invid honom, bredvid fönstret, han i mitten. Någon tjock kvinna borde betala för dubbel plats sitter vid gången - hon tränger honom så han måste luta mot mig.
- Du? frågar jag som man ska. Bor du i samma nånstans?
- Ja, nej, jag bor nån annanstans. Här.
Eftersom “Lonely Planet” är utesluten finns det fortfarande spelrum för er. Detta är alltså er chans att hedra den sittande regeringen genom att utöva lite konkurrens på en fri marknad, och dessutom ha möjligheten att vinna hundratusen.
Här är en inledning till romanen “Hyphy” som jag svängde ihop lite snabbt. Ni kan använda dess innehåll som grund för era egna försök, vilka jag uppmuntrar er att skicka till mailadressen uppe i hörnet för kritik och idéspåning. Glöm inte heller bort att föra över en tusenlapp eller två när Nils Schwartz kallar dig “lovande” eller “begåvad” på ett helsidesuppslag i Expressens kulturdel.
Utdrag ur “Hyphy”
Jag smakade på kuk. Kuk smakade okej, som salt i havet man smakar efter kall sipp.
- Bättre kan du, pratade mannen med röst liknande gröt i munnen.
Jag försökte mer, men det blev stopp, kuk var för lång. Han sa att jag var inte duktig, och sina pengar behållde han i byxficka. Jag åkte rullstolen hem direkt, inte förbi chokladaffär som ibland. Hemma jag tryckte på playknapp på bandspelare och hörde ljud åka ut i rummet. När jag bättre tränat munhålan jag tänkte köpa en “compact disk”-maskin, nu jag lyssnade på kasettband. Latin Kings-bandet med papperslappen “Välkommen till förorten” på (bara text, ingen fotobild som på andra) var nästan i spillror för jag lyssnade så god som varje dag. Ibland morfar bankade i vägg och skrek med hög röst.
- Var inte du också barn? Jag frågade dagar när han var på glad humör.
-Jo, han då sa. Då jag höjde sången igen, och sedan sa:
-Jag vilar min låda.
Ibland han skrattade med mun, ibland han slog med käpp.
Sådärja. Nästa gång ska vi prata om hur du skriver sextiotusen ord om din egen förträfflighet och lurar alla att det är en roman.
Tills dess önskar jag er alla en trevlig sommar.
För övrigt har jag tagit bort allt det andra, då det inte gjorde sig särskilt bra på internet.
Fotnot: Elsie Karlssons tredje bok ska utspela sig på en högstadieskola i Rinkeby.
